Rättviks kommun
Inloggning för skribenter
Personalinloggning mejlprogram

Dalfors

En herrgårdsbyggnad med stor gräsmatta framför. Flaggan är hissad.

Dalfors herrgård. Foto: © Yvonné Öhrnell.

Dalfors är beläget efter länsväg 301 mellan Rättvik och Edsbyn. Byn ligger vackert vid sjön Amungens norra ände. Det är en bygd som bär spår av människors närvaro från förhistorisk tid till våra dagar.

Från början var Dalfors en liten jordbruksby och hette Amundsböle eller  Ammunsböle som det står i en beskrivning av rågången mellan Dalarna och Hälsingland 1320. Ordet Böle betyder nyodling och i det här fallet Ammunds nybygge.

Vid början av 1670-talet fanns det en handfull jordägare i byn. Järnmalm upptäcktes i trakterna och 1726 fick baron Axel Johan Gripenhielm, Anders Svab och Henrik Gahn den äldre privilegiet att anordna en stångjärnshammare med två härdar i Ammundsböle by och 2/3 av Böle by inköptes.

De första anläggningarna uppfördes vid Kacknäs och vid forsen ovanför. Den lilla byn omvandlades till ett brukssamhälle och byn fick namnet Dalfors.

Det finns två uppgifter om hur namnet kom till: Det ena är att Dalfors bruk är uppkallat efter Jac. Laur. Dahl som var delägare 1756 och senare ensam ägare till bruket. Och den andra är att Dalfors ligger i en dal och har en fors.

Den nuvarande herrgården byggdes 1793 och brukets produktion var då av mycket hög standard. Det tillverkades plogar, spik och stångjärn. Det fanns tre hammare belägna vid varsin fors och damm. 1797 flyttades masugnen från Tungsen till den plats i Dalfors där dess ruin finns kvar än idag.

År 1815 började de bygga en enkel kärrväg från Dalfors till Voxna. För att komma västerut till Furudal tog man vägen till Sotbron och Furudals bruk. Inte förrän 1962 blev det en direkt vägförbindelse med Furudal, utan några omvägar över bruket.

Det låg ett gästgiveri i Grälls-Pelles gård i östra delen av Böle under 1850-60 talen. Det har även funnits handelsbod och diversehandel sedan 1840.

Järnhanteringen lades ned på 1870-talet och smederna flyttade till Ljusne och Voxna. Endast lantbruket och kvarnen blev kvar. År 1881 bildades Ljusne-Voxna bolaget och i detta ingick bland annat de gamla bruken Furudal, Dalfors, Voxna och Ljusne.

Vid sekelskiftet 1902 drogs järnväg till byn. Dalfors blev ett livligt centrum för skogsnäringen. Trafiken på Amungen var omfattande och byn Dalfors vägen ut från de isolerade byarna runt sjön. Det resulterade i att skogens produkter kunde fraktas ut i världen.

1906 uppfördes Dalfors ångsåg. Under byns andra storhetstid, sågverkstiden 1906-1929, uppgick befolkningen till cirka 500 personer.

År 1910 sålde Ljusne-Voxna bolaget Dalfors bruk till Trävaru AB Dalarne. Sågverket i Dalfors hamnade hos samma bolag året efter. En av ägarna var Kopparberg & Hofors Sågverks AB.

Dalfors var ett stationssamhälle i nästan 60 år. Det finns ännu kvar en rad intressanta miljöer i Dalfors. Herrgården med flyglar, slaggstensbyggnader, masugnsruiner, dammarna, Rövarladan, Kapellbacken med flera platser.

Dalfors är en naturskön by som lockar fiske- och jaktintresserade. Det finns cirka 80 bofasta och under sommarmånaderna kommer sommarstugeägarna. Byn har en bensinmack och en livsmedelsaffär som är byns träffpunkt.

Sägner finns om ”Böls Björn” den starke och hans ättlingar, samt om rövarna på Tiberget. På Kapellsbacken lär det ha funnits lämningar efter ett tempel med grifter.

”Ur Gottlunds...”
Carl Vibjörnsson bodde helt ensam på en holme, kallad Viborg i Amungen,  (han var cirka 60 år 1817). Han jobbade först som faktor och sedan som bokhållare på Dalfors bruk. Den befattningen hade han i 30 år. Bruket bekostade rummet på holmen där han brukade bo på vintern.

Malmen från Tuna släpades på vinterföret till holmen och sedan sommartid båtledes över sjön till Dalfors bruk. Då bruket slutade hämta sin malm från Tuna överlämnade de rummet på holmen till Vibjörnsson som hade förälskat sig i stället. Då han slutade sin tjänst på bruket flyttade han till holmen för gott.

Ibland åkte kvinnor från Dalstuga för att hjälpa honom med städning och för att se om han var vid liv. Han hade många förmögna släktingar som ville att han skulle bo hos dem, men Vibjörnsson ville inte överge sin holme. Han hade en bror som var kassör vid Krigskollegiumet och systrar som var prostinnor och patronessor. Han avskärmade sig från familj och övrig släkt.

Källor

Ur Svenska Turistföreningens resehandbok XII Dalarna.
Christer Hammare och Bengt Sandhammar ”Göringen-Dalfors Tretusen tvåhundra meter järnvägshistoria”
C. A: Gottlunds dagbok ”Öfver dess resor på Finnskogarna år 1817”
Oreböckerna ”Socknen och kommunen” del I och II.
Karl Erik Forslunds ”Från källorna till havet” Oredelen.
Selim A. Åberg. ”En bok om Rättvik min hembygd”.
Jan Gabrielsson. ”Det sällsamma Dalarna”.
Eva Burman ”Sällsamheter i Siljansbygden.

Kontakt

Webbredaktionen
webmaster@rattvik.se
0248-70 125