Krönika: I Rättvik hjälps vi åt
Det finns ett särskilt lugn som infinner sig när strömmen kommer tillbaka. Lampan som tänds, värmen som sakta kryper in igen, mobilen som fylls av missade samtal. För många i Rättvik hände det redan inom ett dygn efter stormen Johannes. För andra tog det betydligt längre tid.
För många i vår finnmark handlade det inte om timmar, utan om dygn. Det är länge när man försöker hålla vardagen igång. När barn ska sova, när äldre ska känna sig trygga, när man driver butik och kunderna plötsligt inte kan betala. När man räknar vedträn, tänder värmeljus och försöker få värmen att räcka. När det blir mörkt tidigt och oron gnager. Det är ofta där, när de flesta klarar sig men några har det som tuffast, som ett samhälle prövas på riktigt.
Jag vill rikta ett varmt tack till alla som gjorde skillnad under de här dagarna. Till er som var drabbade och ändå höll ihop vardagen. Till byar som ställde upp för varandra, till handlare som gjorde sitt yttersta och till grannar som såg till att ingen blev helt ensam. Och till alla som arbetade hårt - i kommunens verksamheter, inom hemtjänsten, i räddningstjänsten, hos elnätsbolagen och ideellt. Det knackades dörr, kördes vatten och hölls kontakt på andra sätt när både telefoni och internet låg nere.
För egen del handlade de här dagarna om att lyssna och samla lägesbilden. Jag hade många kontakter, både med drabbade invånare och med människor som själva klarade sig, men som ändå ville hjälpa andra. Det kunde vara ett samtal sent på kvällen från någon som undrade hur länge till det skulle vara mörkt, eller ett tidigt besked om att något ändå fungerade. Viljan att hjälpa var stark men efter några dygn började också tröttheten märkas.
Det är ofta där skillnaden blir tydlig mellan att bara agera snabbt och att hålla ihop. När osäkerheten drar ut på tiden är det strukturen som gör skillnad. Att ha planer att luta sig mot, tydliga roller och arbetssätt som redan är prövade. Inte för att allt ska bli perfekt, utan för att orka hela vägen.
Vid samma tidpunkt drabbades Rättvik också av flera bränder, och återigen klev omgivningen fram. Med boenden, mat, kläder och praktisk hjälp. Snabbt och självklart. Sånt går inte att besluta fram. Det finns redan där.
För mig är kärnan tydlig. Kommunen ska ta ansvar för att de mest sårbara inte lämnas ensamma när det smäller till. Men styrkan i Rättvik ligger också i något som inte går att organisera fullt ut: gemenskapen, viljan att hjälpas åt och modet att kliva fram när det verkligen behövs.
Det är sådant som märks först när det verkligen behövs.
Ulrica Momqvist
Kommunstyrelsens ordförande (C)
Denna sida uppdaterades av Birgitta Svensson
