Krönika: Framtiden börjar i klassrummet
Häromkvällen satt jag i skolans matsal på föräldramöte. Vår 13-åring går i sjuan nu, och det märks att skolan blivit mer deras värld än vår. Vi föräldrarna sitter lite samlade och försöker hänga med i allt nytt: nya arbetssätt, digitala plattformar, uppdaterade lokaler och målsmans ansvar. På scenen berättar den nya rektorn engagerat om förändringar och förbättringar, om hur man vill stärka både tryggheten och studieron. Jag slogs av hur mycket som faktiskt händer i skolan, ofta utan att vi vuxna runt omkring riktigt ser det.
Vi pratar ibland om skolan som något stillastående. Som “samma gamla skola” men i verkligheten är den mitt i en förändring. Lärare testar nya metoder, elever samarbetar över gränser och ny teknik flyttar in i klassrummen. Skolan står mitt i vår tids omställning, lika mycket som arbetslivet och samhället i stort.
Det finns kritik mot skolans utveckling, och den tar vi och måste ta på största allvar. Men skolan är ingen quick-fix. Den är ett långsiktigt arbete där flera behöver dra åt samma håll – hem, skola och samhälle tillsammans.
I LUPP-undersökningen, som genomförts i Rättvik, berättar eleverna själva om sin vardag. Glädjande nog är de mer nöjda med sin skola än genomsnittet i landet. Det säger något om både elevernas delaktighet och alla de vuxna som varje dag gör sitt bästa. Men resultaten visar också skillnader. Pojkarna är oftare nöjda med skolan, men deras resultat är svagare. Flickorna pressar sig hårdare, och många känner stress nästan varje dag. Det påminner oss om att barn kan bära på helt olika tankar och funderingar, även när de delar samma klassrum. Och hur viktigt det är att vi vuxna ser det.
Vi vet inte vilka jobb som finns när våra barn tar studenten, men vi vet att de kommer behöva kunna samarbeta, tänka själva och förstå världen omkring sig. Därför är skolans uppdrag större än att förmedla kunskap. Den ska också väcka nyfikenhet, ge mod att försöka, och bygga självkänsla nog att orka misslyckas ibland.
Men skolan klarar det inte ensam. Det behövs vuxna som bryr sig: föräldrar, föreningsledare, företagare, grannar. Det behövs ett samhälle som står runt barnen och tror på dem.
Det sägs att det krävs en hel by för att fostra ett barn. Jag tror det är sant. Jag ser att här i Rättvik finns den byn fortfarande. Överallt där vuxna möter unga med vilja och värme. I klassrummen, på fotbollsplanen, i kulturskolan och på fritidsgården. I föreningar som fostrar generation efter generation av barn och unga.
I Rättvik har vi många engagerade lärare som ser varje elev och framtiden börjar faktiskt precis där. I skolans vardag, bland 13-åringar som drömmer stort, skrattar högt och lär sig långsamt vad livet handlar om. Och om vi alla hjälps åt att bära det ansvaret, då finns det mycket att vara hoppfull över.
Ulrica Momqvist
Kommunstyrelsens ordförande (C)
Denna sida uppdaterades av Birgitta Svensson
