Offerstenen i Altsarbyn

Texten nedan är en artikel (författad av Roland Andersson) hämtad från tidskriften Rättviks krus, volym 16, från 1996.

I texten nedan finns det utdrag och citat från äldre texter, förkortningar, dialektord och uttryck som inte vanligtvis används idag. Talen som finns utsprida i texten är fotnoter och pekar till vilken källa som informationen är hämtad ifrån. Alla fotnoter och källor är samlade längst ner på sidan.

Texten och bilderna är publicerad med tillstånd från upphovsrättshavarna.

Offerstenen i Altsarbyn

I november 1916 skickas en skrivelse från Dalarnas Hembygdsförbund till Riksantikvarien Herr Dr B. Salin i Stockholm, så lydande:

"Härmed få undertecknade vördsamt anhålla, att den sedan gammalt kända och omtalade Offerstenen i Utby. Rättviks socken, måtte såsom fornminne fridlysas.

För en del år sedan ämnade man spränga stenen. En enskild man ville rädda den genom att flytta den till sin gård; men kördonet krossades, och stenen borrade sig upp- och nervänd ner i jorden.

Så ligger den ännu. Det vore synnerligen önskvärt, att den åter vändes rätt samt efter närmare undersökning av fackman finge åtnjuta lagligt skydd för framtiden.

För Dalarnas Hembygdsförbund
Vördsamt
Gustaf Ankarcrona ordf
Karl Trotzig v. ordf Karl-Erik Forsslund sekr."1

Inledande sammarbeten och undersökningar

Härmed inleds ett samarbete mellan hembygdsvårdande intressen och antikvariska myndigheter för att uppmärksamma och skydda denna säregna sten. Den vördsamma anhållan resulterar i att stenen under hösten 1919 vändes och stagas upp i sin rätta ställning liknande ett bord. Forsslund skrev att arbetet "skedde med gott humör och jubelrop, fast forntidens alla osynliga andar veno i luften" 2. Man gjorde även en klar markering att stenen åtnjöt skydd av fornminneslagen.

I skrivelsen ovan framhålls att stenen sedan gammalt är känd och omtalad. Hur långt tidsperspektiv som härvid åsyftas är vanskligt att veta. Jag har förgäves letat efter omnämnanden i äldre litteratur tex reseberättelser från 1700- och 1800-talet. Den äldsta beskrivningen av stenen jag har funnit, härrör från en skrivelse som komminister Johan Bärssell i Rättvik daterar 13 november 1862 och skickar till den samma år instiftade Dalarnas Fornminnesförening. Han skriver:

"Omkring 100 alnar från grinden, der vägen norr ifrån till Altsarbyn viker ifrån landsvägen, ligger i Norränget en sten, formad såsom en bröstbild. Foten är 3 1/2 alnar, hufvudet i genomskärning 7 qvarter, och höjden 2 alnar. Mera vanskapliga afgudabilder har man sett. På andra sidan om landsvägen vid samma grind ligger en ega, som kallas offerbacken, och ej långt derifrån en annan kallad benkammaråken; och såsom det påstås, skall vägen till byn vara så svår att hålla, emedan der skall hafva varit en kyrkogård. Om man nu finge antaga, att Altsarbyn fordom hetat Altarbyn, så skulle man kunna förmoda, att der i trakten varit ett offerställe." 3

Denna beskrivning är även publicerad i fornminnesföreningens första årsskrift 1867. 4 Till samma år daterar sig en handskriven "Berättelse om en antiqvarisk undersökningsresa i Dalarne 1867 af O.W. Wahlin". Fornminnesföreningen hade nämligen hos Kungl. Vitterhets- Historie och Antikvitets Akademien ansökt om och erhållit två resestipendier för undersökning av landskapets fornminnen. Två unga studenter, K.E. Roberg och O.W. Wahlin, skickas ut att förteckna och undersöka fornminnen som uppdagats. Till Rättvik kommer Wahlin och bland intressanta företeelser här antecknar han följande:

"Den för flerfaldiga gissningar utsatta stenen i Norränget är ett kalkstensblock, smalt på midten och widgande sig åt begge ändar synnerligast den nedre, så att den erinrar om en dopfunt eller kalk på en bred fot (se medföljande teckning); allmogen kallar den också för "kalken". Den har en omkrets högst upp af 12,5 fot, på midten af 9,5 och längst nedra kanten af 19 fot; höjden åt ena sidan 2,5, åt den andra 3 fot. Ä motsatt sida mot den, som synes å teckningen, tyckas den öfre, utskjutande kanten hafva blifvit afslagen, och ett vid stora landsvägen närmare Utby liggande kalkstens stycke, som af undertecknad vid afresan från socknen först observerade, har utseende af att mycket väl kunna vara denna afslagna del. (Om de ytterligare gissningar, som af denna upptäckt kunna föranledas, torde fornminnesföreningen genom härvarande distriktledamot erhålla uppgift). Stenens besynnerliga form kan mycket wäl förklaras af det läge, hvari den först anträffades; den låg nämligen på ett sankt ställe, som åtminstone om våren genomsiges? af en bäck, med nedre delen nedsjunken i dyn och den öfre ofvan vattnet, hvilket således blott kunnat afnöta stenen på midten. Stenens egna utseende vore sålunda förklaradt, men, då man erinrar sig, att byn, på hvars egor den ligger heter Altsarbyn, landsvägsbacken nedom änget Offerbacken, en åker derinvid Benkammaråkern, en annan Evengist [?] (Evergistus) [?] åkern; att i samma by vid början af 1700-talet funnits en lada med inskrifter på väggarna i runor och munkstil, så förefaller ej osannolikt, att här förr stått något kapell eller bönhus, der stenen för ett eller annat ändamål kunnat användas. Den omnämnda ladan blef enligt prosten Kumblrei anteckningar omhuggen, 'på det att intet i öfrigt skulle finnas af deras tänkesätt af hedendom. "5

Av Bärssells och Wahlins beskrivning framgår att stenen sedan lång tid legat upp-och-ned-vänd. Detta bekräftas även av en kommentar från tillfället då stenen vändes 1919; "så länge att knappast någon nu levande vet sig minnas annat, har stenen legat kullstjälpt."6 Föreställningen att den varit en dopfunt eller kalk är endast belagd hos Wahlin, medan uppfattningen att stenen ursprungligen avbildat en byst, men att huvudet blivit avhugget, var allmänt rådande till början av 1910-talet. I STF:s resehandbok, tryckt 1908, tar man bland 12 olika utflyktsmål upp följande: "omkr. 4 km från Stationen vid Altsarbyn; där finnes en backe, Offerbacken, som enligt sägnen varit forntida offerställe, och Benkamrnaråkern, gammal begravningsplats, samt en likt en bröstbild formad sten, som godt kan ha varit offerguden själf..."7

Försök att flytta stenen

I "Rättviksciceronen", tryckt 1910, utbroderas sevärdheten sålunda: "Offerbacken. Just där vägen till Altsarbyn tar af från Leksandsvägen - till vänster - (10 minuter från Hvilohemmet) sträcker sig en sänka uppåt utsiktstornet. Ett stenkast upp i denna sänka ligger på höger hand Offerplatsen, hvarest hednatidens Rättviksbebyggare blotade. Platsen utmärkes af en stor bystformad sten, som i väl afvägda proportioner och vackra former liknar en människas bröst och hals (hufvudet är 'afslaget') och kan godt vara offerguden själf. I närheten ligger Benkammaråkern, fordomtima begrafningsplats." 8

Under 1910-talet synes man inse att stenen har formen av ett bord. Det är också först nu som benämningen "offerstenen" börjar användas. l STF:s nya upplaga från 1922 är texten således ändrad till att det är frågan om "en egendomligt formad sten, som möjligen kan ha varit offergudens altare."9

Ankarcrona refererar ovan 1916 till att det funnits idéer om att spränga stenen och att en enskild person ville rädda den genom att flytta den till sin gård. 1919 står det även i en kort artikel om stenens upprättelse att "i den bortgångne generationens tid säges ett försök ha gjorts att köra bort stenen och ställa upp den som prydnad på annan plats, men försöket strandade på stenens stora tyngd." 10 Hur det gick till när dessa planer skulle förverkligas kunde Nispers Erik från Gärdebyn på 1970-talet förtälja för Torsten Lennerthson.11 Nispers Erik i sin tur hade hört historien från sin far, som själv var med vid tillfället. Enligt honom var det gästgivaren Rex A. O. Medén, som låg bakom idén att flytta stenen. Han tänkte ställa upp den i sin trädgård vid Olsbacka gård i Utby.

Nispers Erik berättade att Medén skickade sina drängar att forsla hem stenen till Utby. De var vidskepliga och tyckte det var ett olustigt uppdrag. "Nispers slog", där stenen fanns, var enligt de gamla ett känsligt ställe. Nispers Erik hade själv i sin ungdom blivit förmanad, efter att han sent en kväll dröjt kvar med röjningsarbete på slagen vid Offerbacken. Gamla mormor visste berätta att det var farligt att vistas där efter mörkrets inbrott och att man skulle akta sig för "demda små".

Medéns drängar spänner två hästar för stendrögen och beger sig iväg. Den tunga, åbäkiga stenen baxas upp på drögen och man börjar streta nedåt backen. Efter 25 meter fastnar drögen och det blir tvärstopp. Hur man försöker går det inte att komma vidare. Man får välta av stenen och lika glada är drängarna för det. Lättade beger man sig hemåt med oförrättat ärende. När man i de närliggande byarna hör om det misslyckade företaget, viskar de gamla sinsemellan menande att de, nog förstod varför stenen blev kvar.

Lennerthson vill hålla för troligt att händelsen utspelade sig på 1870-talet. Redan på 1840-talet driver Rex Medén gästgiveri i Utby, i början av 1850- talet även i Vikarbyn. Han gör konkurs men hjälps på fötter därigenom att Johan Bärssell 1854 köper Olsbacka i Utby på konkursauktion. Det är samme komminister Bärssell som 1862 uppmärksammar stenen vid Offerbacken. 1866 får Medén återköpa gästgiveriet. Under 1870-talet utvidgar han sina egendomsförvärv och blir även ägare till "Karlsviks hotell". Efter en ny konkurs i början av 1880-talet bor han ändå kvar på Olsbacka, nu som inspektor för den nya ägaren, skogsbolaget Kopparberg-Hofors. Medén går bort 1890."12

Stenens nuvarande placering är således slumpmässig. Av beskrivningen ovan från 1867 framgår, att den redan då är flyttad från ett sankt ställe, "vari den först anträffades". Den kan rent av ha flyttats två gånger under 1800-talets senare hälft. Lennerthson har pekat ut en plats 25 meter åt öster, där han anser att stenen legat. Mest troligt är att Medén försökte ta hand om stenen redan före 1867, och att även Bärssell var inblandad i företaget. Jag återkommer till min åsikt om stenens ursprungliga plats.

Offerstenens troliga ursprung och uppkomst

En naturlig fråga är varifrån stenen härstammar. Geologiskt är den främmande i sin nuvarande omgivning. Per Thorslund har i en kort artikel givit en högst trovärdig förklaring till dess bakgrund. Han anser att denna typ av kalksten härrör från den stora kalkstenskroppen i Backarna invid den djupa Ockrandalen och inom Ovanmyra rå. Stenens form med glatta konkava ytor är av ett slag som kännetecknar jättegrytor och som alltså utformats under nötning i forsande vatten. Thorslund har även besiktigat en "broder" till offerstenen i skogen nära Handskflyten söder om Gärsbyarna. Från Ockrandalen har stenblocken fraktats av senaste inlandsisen och spritts ut över ett större område."13

Lisskulla Werkmäster har gjort mig uppmärksam på ännu ett svampformat kalkstensblock, som hon registrerat nära en stig mellan Lisskog och Klitta fäbodar.14 Skivan har en diameter på 170–181 cm och äldre bybor kallar den för offersten. De säger att en gammal fäbodväg för Utby till dess fäbodar gått förbi stenen.

Underligt formade stenar och stenblock har på många håll förknippats med forntida riter och kulthandlingar. S k älvkvarnstenar med små skålgropar ha i Dalarna på sina håll varit i bruk ända in mot slutet av 1800-talet. Dylika kan ses bla vid Gråbodama i Gagnef och Skallskog i Leksand. Två km öster om Moje i Gagnef, efter den gamla vägen mot Tjärnbodarna på Lapphällan, återfinns "Sankt Olofs offersten" eller helt enkelt "Olle" som den också har kallats. Vid Hovänget nära Västerdalälven i Gagnef är en f d relativt sank åkermark, som benämns Benkammarhålet."15 Här har enligt tradition verkligen benrester påträffats ända in mot 1800-talets slut. I Mora finns offerstenar registrerade i Gesunda, Nusnäs och Mora Noret. En offersten vid Djupgrav nära Skattungbyn vräktes över ända och slogs sönder i början av 1900-talet av pastor August Wigart i Skattungbyn. Stenen var sedan gammalt sägenomspunnen och där offrades till in mot sekelskiftet. Pastorn fick hjälp att förstöra den av bonden som ägde marken, vilken tyckte det var ett evigt rännande och att det blev alldeles för mycket upptrampat av alla ortsbor som vallfärdade till stenen. "16 Den fick skatta åt förgängelsen.

Nu till frågan om man verkligen kan bevisa att Offerstenen vid Altsarbyn är en offersten. Konkreta bevis kan jag inte lägga fram, men vissa indicier pekar i den riktningen. Jag tänker först på benämningarna "Benkammaråkern" och "Offerbacken". Det finns ingen anledning förmoda annat än att dessa namn tillkommit mot en verklig bakgrund. Åkernamn har visat sig kunna vara mycket gamla. Visserligen har jag inte kunnat finna benämningarna i tex storskifteshandlingama från 1830-talet, men angivna åker- och slognamn är också här för Gärdebyn och Altsarbyn mycket fåtaliga. l revböckerna, som föregick storskiftet, skulle man kunna finna en mera detaljerad redovisning av gamla namn, men är tydligen förkomna för de aktuella byarna. Revböckerna efterlystes på 1950-talet hos resp byamän, men finns inte bland andra revböcker i kommunens arkiv.

Från Offerbacken har man en fin utblick över Rättviken, där två markanta näs sticker ut, Salunäset vid Tina och Tingsnäs udde bortom Stumsnäs. En sammanbindande syftlinje mellan dessa uddar ligger i rak öst - västlig riktning. Vid vår- och höstdagjämning går solen ned mitt i denna syftlinje från Offerbacken. En isländsk lärare som besökte platsen 1929 visste berätta att precis så här ligger kultplatser på Island, där man kan syfta in väderstrecken i öst - väst, "17 och därmed ha kontroll över vilken dag det är i almanackan, som före 1700-talet var den s k runstaven.

Astronomen Göran Henriksson har i en omfattande artikel ”Riksbloten och Uppsala högar”, på ett intresseväckande sätt visat hur noga man var under yngre järnålder och vikingatid att blota på rätt dag (alltid vid fullmåne) och "genom att observera solens upp- och nedgång längs högarnas sidor har man haft en perfekt kontroll över solårets gång och kunnat fastställa datumen för de tre viktiga bloten vid vinterns början, midvinter och sommarens början.” 18 Enligt Snorre Sturlassons ”Ynglingasaga” nedskriven omkring 1230, skulle man nämligen blota tre gånger under året. ”Vid vinternatten (21 okt) blotade man, för hela det kommande året, vid midvinternatten (20 jan) för en groende gröda och vid sommarnatten (21 apr) för de planerade krigstågen. ... Dessa datum sammanfaller med begynnelsedatumen för månaderna i en solkalender med 12 månader utgående från solstånden och dagjämningana.”19

Till Offerbacken är vissa sägner förknippade. Det har således berättats att de första kristna i Rättvik försökt bygga en kyrka nedanför offerplatsen. Man hamnade då på den hedniska kraftlinjen, det s k "rådnstrecket" och bygget revs ned varje natt av hedningarna. Kyrkobygget flyttades då i rät vinkel norrut till den plats där Rättviks kyrka nu ligger. "20 Därmed bröt man den hedniska kraften.

I Wahlins berättelse från 1867 beskrivs även upptäckten av två grupper med gravkummel på Salunäset. Han nämner tre andra namn på detta näs; Hällskärsnäset, Brottningen samt Kyrkudden, och skriver:

"Namnet Kyrkudden härrör af försök att här bygga Rättviks kyrka, men hvilka försök afbröts, då trollen hvarje natt refvo, hvad om dagen blifvit bygdt och gåfvo sedermera bättre resultat, då manföretog kyrkbyggnaden på det ställe, der en i sjön kastad stock dref i land."21

Även på Tingsnäs udde finns skogsgravar i form av små; rumla stenkummet registrerade. Wahlin kan för den närliggande byn anföra följande:

''i westra Stumsnäs berättades, att ett kapell der förr stått å ett ställe, som ännu idag bär namnet kapellsåkern. I så wäl kyrkans handlingar som af allmogens berättelser tycktes inga närmare underrättelser derom kunna erhållas, tills wid affärden från hyn en gammal fiskare anträffades, som upplyste att det varit af trä, och att han mindes personer, som sett det, då det stod i Stummäs, numera war det bortflyttadt till Leksands Noret, der det användes såsom ammunitionsbod. Antagligen har det warit ett bönhus den tid, Stumsnäs tillhörde Leksands församling. Under en klocka, som skulle från detta kapell föras öfver till Leksand, brast isen och ligger der ännu qvar på sjöbotten." 22

Är det bara en tillfällighet att de här nämnda uddarna med den öst - västliga syftlinjen, samtidigt inrymmer skogsgravar från en svårdaterbar järnålder och sägner om kyrkobyggen? Och är det denna linje som hänsyftas med det s k ''rådn-strecket", i numera förgätna berättelser från gamla folktroföreställningar? Kampen mellan hedendom och Vite Krist pågick under mer än 250 år. Man räknar med att först mot 1000-talets slut var Sverige kristnat, såtillvida att Uppsalatemplet var bränt och de kristna sveakungarna Inge och Hallsten Stenkilsson hade tagit makten (år 1088 e Kr).23 Fördenskull övergavs inte den gamla tron på förgörande och undergörande makter av allehanda slag. De gamla gudarnas gunst anlitades bredvid Vite Krist "för säkerhets skull".

För prästerna har det varit. ert ständig kamp att försöka utrota den hedniska vantron och stundom fick man hjälp av andra sockenbor. I en Krönikebok som rättviksprosten Kumblreus nedskrev omkring 1760, omnämns viss i detta sammanhang intressanta företeelser:

"Uti Alsarbyn hafwer fordom dagar eller närmare sagt 1710 funnits en mycket gammal Sädes ladu, hwar Syllar och wäggar innowändigt woro fullristade med runor och munckstyhl, Samma ladu här på de sednare åren blifwit flyttad ifrån sitt första ställe och wid samma tillfälle om huggen, då. ock runorne med mera äro blefne afhyflade af obtänckte timmermän på det att intet något skulle öfrigt finnas, efter deras tanckesätt aj hedningedomen." 24

Denna sädeslada kommenteras även av Abr Abrah:son Hülphers, som 1757 på forskningsresa passerar Rättvik. 25 Men ingen nämner offerstenen, som fanns i närheten. Jag tolkar det som att den var okänd vid de ruta tid. Däremot omtalar både Kumblaeus och Hülphers en annan kult0- och tingsplats i Rättvik, äldst är den dock omnämnd i en latinsk avhandling från 1722 av Zakarias Halenius: ''Mineralvatten framkväller ur Algutskällan, belägen på en äng, Allgutsänget, som tillhör byn Lerdalen. Platsen ger för övrigt en förnimmelse av hednatider. Åt söder ligger en öppen plats, som fordom varit invigd till tingsplats, Tingsarfänget: Ting hölls ju i äldsta tider på landet under bar himmel.""26 Kumblaeus kan om Tingsarfsänget tillägga att, ''der förmenas, att Härads tingen forna tider blifwit hållne, gamble männ, säga sig ock, sett dom- och nämde stenarna, ännu quarligga i deras barna an"27 Algutskällan fanns vid nuvarande Kvarngatan ovanför Enåbron.

Källor har ofta förknippats med gamla riter och ceremonier. Vi kan barn erinra oss trefaldighetskällor som finns i alla bygder och ända in mot vår moderna tid uppsökts på trefaldighetsafton; då man vid solnedgången i fullmånens sken, under ceremoniella former drack hälsa och kraft. ”Trefaldighetskällorna har ofta medeltida, katolsk bakgrund men har säkerligen inte sällan från början varit förkristna offer eller kultplatser." 28

Det är således naturligt att söka en källa i närheten av den plats, där offerstenen vid Altsarbyn skall ha stått. Nispers Erik har också för Lennerthson berättat om "en källa med kallt vatten som låg mellan två stora stenar vid 'svadet' en bit ovanför Offerstenen." 29 Det var en plats han inte fick leka på som lillpojke.

Drygt 60 meter ONO om offerstenens nuvarande placering finns mycket riktigt brunnsringar över en f.d. källa. Detta och det förhållandet att endast några meter bredvid den förmodade offerkällan, är en "kraftpunkt'' av en speciell art, gör att sannolikheten att det verkligen rör sig om en kultplats för bygden accentueras.

Här finns inte utrymme att nämnare utreda och förklara dessa ''kraftpunkter" eller "kraftlinjer". Helt kort rör det sig om naturfenomen i form av geofysiska fältmönster, som kan registreras, men inte fysikaliskt förklaras, lika litet som man kan klarlägga vad magnetism är eller jordens dragningskraft. 30

Kultplatser har i förkristen tid säkerligen funnits i alla betydande bygder. Schamaner eller sejdmäns och sejdkvinnors (völvor) uppgift var att finna de speciella platser med extra kraft från jorden, som kunde vara lämpliga som kult- eller offerplats och där vara den förmedlande länken mellan det samhälle de levde i och ande- eller gudavärlden. 31

Den, som jag bedömer, med stor sannolikhet förkristna kult- och offerplatsen vid Altsarbyn, har efter 1919 behandlats på ett i det stora hela obetänksamt sätt. Detta handlande beror av allt att döma på att man varit osäker på dess status, men man har inte heller brytt sig om att gå igenom de uppgifter som ändock finns. En gränslinjebestämning som fornminne fastlades 1958 schablonmässigt med 50 meter i vardera riktningen från stenens nuvarande plats, utan att närmare analysera en möjlig ursprunglig placering. Detta för att förhindra påträngande bebyggelse, i ett sankt område som ändå inte är lämpligt att bebygga. Ovan föreslagen ursprunglig plats för offerstenen hamnar sålunda utanför detta skyddsområde. En skifferdolk och brända ben framkom i början av 1970-talet i åkermark i närheten av stenen. 32

1970-talet och framåt

1977 framlades planer på att bebygga Benkammaråkern. Åtskilligt skrevs i tidningarna om denna okänsliga exploatering av ett naturskönt odlingslandskap, insändare ville skydda området från intrång. Ej heller vid detta tillfälle gjordes något allvarligt försök att värdera offerstenens omgivningar ur ett historiskt perspektiv kontra modernt hårdutnyttjande. Resultatet blev att man tillät bygga ett antal utspridda "kedjestugor" och några uppradade byggnadslängor och villor med nya vägdragningar som helt har förändrat området. Dessutom med en bebyggelse som ger sig ut för att vara anpassad till den lokala byggnadstraditionen, men inte är det. Torvtak tex. tillhör INTE den traditionella timmerbyggnadskulturen i Dalarna. Det mest orimliga är ett timmerhus som bensinstation! Här finns överhuvudtaget ingen koppling mellan byggnadskultur och funktion.

Nu är det åter aktuellt att ge offerstenen en "upplyftning", och man har även diskuterat en eventuell lämpligare placering. Ärendet ligger hos länsantikvarien för avgörande. Vi får hoppas att man denna gång tar ett klokt beslut och upprättar Offerbackens anseende i bygdens historia.

Källor till artikeln, se fotnoterna.

I övrigt tackas följande för värdefulla upplysningar: Lars Andersson, Borlänge, Maria Lannerbro-Norell, Dalarnas museum, Torsten Lennerthson, Rättvik, Sture Olsson, Leksand och Lisskulla Werkmäster, Dalarnas museum.

Fotnoter

ATA Riksantikvarieämbetet Dnr 1120/1916
K, E. Forsslund: Med Dalälven från källorna till havet. Del I Bok VIII Rättvik, Sthlm 1922, sida 130.
Dalarnas museums arkiv Nr 1226. Ortsnamnsforskarna avvisar tolkningen au härleda bynamnet Altsarbyn till ordet "altare". Äldre beskrivningar är t. ex. "Altsarebyn" (1539).
ATA KVHAA OAU Rättvik.
Dalarnas fornminnesförenings årsskrift 1867, sid 20.
Meddelanden från Dalarna Hembygdsförbund, utdrag ur Hembygdsförbundets avdelning i Landtbruk., tidskrift för Dalarna 1919. Hedemora 1920. sid 44.
Dalarna. STF:s Resehandböcker XII (av Karl Trotzig), 2: a uppl. Sthlm 1908, sid 102.
Joel Bernholm: Rättviksciceronen, 1: a upplaga. Gefle 1910, sid 21–22.
Dalarna. STF:s Resehandböcker Xll (av Karl Trotzig), 5:e uppl., Sthlm 1922. sid 14 Sthlm.
Se not 6.
Torsten Lennerthson muntligen till undertecknad i januari 1996, samt i hans "Rättviks brev från Torsten: Gästgivare Meden och Offerstenen", i FK 10.2.1977.
Rättvik Del II Natur Näringar, Västerås 1961, sid 312–314.
Per Thorslund: Offerstenen i Rättvik, artikel i FK 12.2.1977.
Lisskulla Werkmäster, muntligen till undertecknad och fornminnesinventeringen: Fornlämning nr 88.
Fornlämning nr 11. Gagnets socken.
Gerda Boethius: Fornlämningar och forntida bebyggelse (Orsa. En sockenbeskrivning. Sthlm 1950) sid 119–120.
Anders More. Där två kulturer en gång möttes. debattartikel i FK 28.1.1977.
Göran I lenriksson: Riksbloten och Uppsala högar (TOR vol 27: 1, 1995). Sida 351.
Snorre Sturlason: Ynglingasagan eller Heimskringla. 1889 (Hans Hildebrands översättning) och Göran Henriksson. aa. sid 344.
Dalarnas museum, dokumentation för fornlämning nr 18.
Se not 5.
Se not 5.
Göran Henriksson, aa, sid 387.
Kumblaeus Krönikebok i Rättviks kyrkoarkiv, sid 72:
Abr. Abrah:son Hülphers: Dagbok öfwer en rese igenom... Dalarne 1757, Falun 1951, sid 116,
Zakarias Holenius: De Dalekarlia (Dalarnas Hembygdsförbunds tidskrift, häfte 3-4 1923), sid 105.
Se not 24.
Nationalencyklopedin, uppslagsord: trefaldighetsafton.
"Rättviksbrev från Torsten: Offerstenensgåtor" i FK 28.1.1977.
Dick Sjöberg: Kan hälsan påverkas av naturens fält? BFR-rapport. forskningsanslag från Statens Råd för byggnadsforskning till Institutet för Bygg-Biofysik, Sthlm 1995, sid 9.
Dan Mattson: Jordstrålning - Hälsa och forntida vetande, Nyköping 1991, sid 96. Nationalencyklopedin, uppslagsord: schamanism.
Muntlig uppgift fån Lisskulla Werkmäster, efter anteckning från hennes far. Dolken finns registrerad i Statens Historiska Museum och är av en typ som pekar mol bronsålder.

Denna sida uppdaterades 2024-04-15 av Emma Pihlstrand

Dela:

Skriv ut