Skålberget

Skorstenen står kvar vid den rasade kalkugnen.

Skorstenen står kvar vid den rasade kalkugnen. Foto: © Y. Öhrnell


Skålberget är ett fridlyst nedlagt kalkstenbrott där de geologiska lagren i den frilagda berggrunden innefattar bland annat två nivåer av ljus ren kalksten som benämns Kullsbergs respektive Boda kalksten.

Hur man hittar till Skålberget.

Följ riksväg 70 genom Rättviks centrum mot Mora. Strax norr om centrum tar du höger mot Kullsbergs Kalk och Dalhalla. Efter cirka fyra kilometer, vid Kullsbergs Kalk, följer du skyltningen mot Dalhalla. Fortsätt cirka en kilometer. Skyltat Skålberget åt vänster.

Skålbergets naturminne

Skålbergets kalkstensbrott fridlystes som naturminne 1994-12-13 för att bevara områdets unika geologi. Området ägs och förvaltas av Rättviks kommun. Du är välkommen som besökare i brottet, men respektera föreskrifterna.

§ Inom naturminnet gäller förbud att:

  • bedriva täktverksamhet
  • spränga, bryta loss eller med verktyg påverka den frilagda berggrunden
  • bortföra stenprover vare sig ur fast klyft eller ur löst liggande material
  • tippa eller utfylla området på sådant sätt att den frilagda berggrunden påverkas
     

Bränd kalk började användas i Sverige vid den tid då kyrkobygg-nationen tog fart. Det är därför troligt att bygget av Rättviks kyrka på 1200-talet gav upphov till den första kalkbränningen i fältugnar här i Rättvikstrakten. På 1500-talet och 1600-talet blev det mer vanligt med murade eldstäder. Det medförde ett uppsving för den lokala kalkbränningen. Den brända, släckta kalken blandades med sand och vatten till murbruk som stelnade och höll ihop stenarna.

Resenärer i landskapet Dalarna beskriver under 1700-talet kalkbränningen som en bisyssla till jordbruket. Bränningen skedde på vintern, när bönderna hade tid att syssla med den, i uppmurade fältugnar, så kallade kalkmått. Den brända kalken såldes över stora delar av Dalarna och ända upp till Hälsingland. Den transporterades vintertid av forbönder med kalkskrinda, häst och kälke.

På 1800-talet var kalkbränningen en dokumenterat viktig binäring till jordbruket i de delar av Rättvik och Boda där det finns kalkstens-berggrund. Förhållandena för transporterna var dock fortfarande primitiva. Men när järnvägen kom till bygden vid slutet av århundradet öppnades nya möjligheter för en mer industrialiserad kalktillverkning.

Grosshandlare J H Munktell vid Grycksbo Pappersbruk gav indirekt impulsen till att några  företagsamma män från Grändenbyarna slöt sig samman och startade Kullsbergs kalkbruk år 1898. Kalken behövdes till papperstillverkningen. Den 13 juni 1899 gick den första leveransen av bränd kalk från Kullsberg till Grycksbo. Den brända kalken användes först huvudsakligen som byggnadskalk, som jordförbättringsmedel i jordbruket och till pappersbruken. Senare blev Domnarvet den ojämförligt största kunden på kalk, där den behövdes som en del i järnframställningsprocessen.

1899-1900 byggdes det ett anslutande järnvägsspår från Kullsberg till dåvarande Nittsjö Tegelverk AB´s smalspåriga järnväg som ledde ner till Åkernäs lastplats vid Siljan. Samordningen av körtiderna fungerade dock inte. Kullsberg  beslöt därför att bygga en egen parallell järnvägslinje 1904. Kalkvagnarna drogs först av hästar. Varje häst kunde dra 4-6 vagnar. I maj 1924 infördes motorlok och i augusti ånglok.

År 1927 bildades Rättviks Nya Kalkbruk vid Skålberget av de två Västbergsbönder Karl Hållams och Skräddar Jon Jonsson. Den schaktugn vars ugnspipa fortfarande står kvar byggdes. Två fältugnar användes också. Företaget gick snart över styr och 1929 togs det över av Kullsberg. Från och med 1930-talet var driften här vid Skålberget i full gång. En förlängning av järnvägen byggdes 1931 upp till brottet.

Efter borrning och sprängning med dynamit så utfördes vidarehanteringen manuellt. Alltför stora kalkstensbitar krossades med slägga och stenen lastades sedan på vagnar som kördes fram till kalkugnen. Arbetet i brottet utfördes på ackord under dagtid. Arbetarna fick betalt per ton lossbruten och framkörd kalksten. Bränningen pågick däremot dygnet runt.

Brytningen i Skålbergesbrottet pågick fram till 1940-talet. Den upphörde eftersom kalkstenen innehöll för mycket svavelkis för att kunna brännas till en godtagbar kalk till stålverken. Ugnen i  Skålberget fortsatte sedan att användas vid toppbelastningar fram till 1960- talet. Stenråvaran fraktades då hit från Draggängsbrottet. Ugnshuset revs vid slutet av

 

Informationstavlans plats vid Skålberget

 

Här är du = tavlans placering vid Skålberget.



 

Denna sida uppdaterades 2011-07-18 av Yvonné Wennberg Öhrnell