Röjeråsen

Röjeråsen består av flera numera sammanväxta bydelar. Liden och Flinkgårdarna bildar den nedre delen av byn. Övre byn är det ursprungliga Röjeråsen. Byns högst belägna del, Holen, ligger cirka 330 meter över havet och 170 meter över Siljan. Holen är troligen den äldsta delen av Röjeråsen.

Genom byn går Allemansvägen, som förr var den normala förbindelseleden mellan Ovansiljan och Kopparberget. Vägen fick militär status som Kungsväg på 1600-talet och är även känd som Orsa kompanis marschväg till Rommehed.

Bynamnet

Det finns ingen säker uppgift om varifrån namnet Röjeråsen kommer. Sannolikt har namnet inget med verbet röja att göra. På rättviksmål heter byn "Reråsn" och namnet har troligen samma ursprung som Rejsjön och Rejån, nämligen från den dialektala benämningen på vass (rär). Ett alternativt ursprung skulle kunna härledas ur substantivet "ria" - ett hus med eldstad, där man torkade säd. Förr fanns gott om sådana torkhus intill åkrarna i Röjeråsen.

Holen är ett vanligt namn i Dalarna och är oftast benämningen på den högst belägna delen i en by. Liden kommer ur lid som betyder sluttning eller bergssida. Ursprunget till bynamnet Flinkgårdarna är de två gårdarna till släkterna Flink på ömse sidor om vägen mot Tammeråsen.

Byns äldsta historia

Det finns inga arkeologiska fynd eller skriftliga källor som kan berätta om Röjeråsens verkliga ålder, men säkert är att det har det bott människor i byn under mycket lång tid. Enligt en muntlig tradition skulle de första röjeråsborna ha varit utflyttade bönder från Viken (Vikarbyn) som till en början använde byn som fäbodar. Det finns en gammal begravningsplats utanför den nuvarande bebyggelsen i Röjeråsen. Platsen ligger omedelbart på höger sida om den gamla körvägen från Vallen, drygt halvvägs ner mot Rejsjömyren. Enligt ett gammalt talesätt "ligger det hedningar begravda nedanför Ljusgrav". Om traditionen talar sanning skulle det alltså funnits människor i byn redan före kristendomens införande, det vill säga för snart tusen år sedan.

Det är sannolikt att Holen, vissa klungor i mellersta och norra delarna av övre byn samt de centrala delarna av Liden hade bykaraktär redan under 1500-talet. Gamla anor har också en annan, numera obebyggd del av övre byn, nämligen Lindgårdarna (Lindorne) som låg norr om Vallen. Utefter den urgamla, numera delvis igenväxta "Tjôrkgâtu" (Kyrkvägen) i övre byn låg förr en hel del gårdar som nu är helt borta. En annan övergiven bydel är Åsen som låg halvvägs mellan Liden och Västbjörka. Namnet lever kvar i "Åstäppan" och "Åsåkrarna".

Namnet Röjeråsen nämns första gången i skrift i jordeböckerna från Gustav Vasas tid. I skattelängden 1541 omnämns en Holle Erik i Röjeråsen, det vill säga skattebonden Erik, som bodde på Holen. 1545 års längd berättar om Lasse och Hans i Lidh (Liden). 1549 fanns 12 skattehemman (nominati) i Röjeråsen och Liden tillsammans. Ett skattehemman omfattade ofta storfamiljer med flera hushåll under en och samma husbonde. Uppskattningar ger vid handen att det bör ha bott ungefär 50  till 60 personer i Röjeråsen i mitten av 1500-talet.

Från senare delen av 1600-talet finns flera källor med uppgifter om byn och dess innevånare. De äldsta kartorna över Rättvik, Hans Anderssons karta från 1667 och Göran Holstenssons från 1668, har bägge 17 gårdsmarkeringar för Röjeråsen. Som jämförelse kan nämnas att Vikarbyn endast hade 12 gårdar vid samma tid.

Den första husförhörslängden från Rättviks församling daterar sig från 1680-talet. Husförhörslängderna ger möjlighet att mera exakt beräkna antalet invånare i byn. 1680 omfattade byn tre delar: Röjeråsen (övre byn inklusive Lindorne och Holen) med 21 hushåll och sammanlagt ca 130 invånare. Liden hade vid denna tid 10 hushåll och cirka 40 personer och Åsen 3 hushåll om sammanlagt 12 personer. De första husförhörslängderna berättar också om den krigiska stormaktstiden. Särskilt i Liden fanns förr många soldater. Flera unga bybor stupade eller dukade under i olika farsoter i samband med kriget mot danskarna 1676-78. Sju röjeråssoldater antecknas döda "in Scania" (i Skåne). Under 1690-talet inträffade flera missväxtår. I dödböckerna från denna tid antecknas ofta "svält" som dödsorsak.

Nära Röjeråsens högsta punkt på Holen fanns under slutet av 1600-talet en gård som ägdes av prästen Olaus Olai Dalecarlus, som var kaplan i Rättviks församling. Det växer ett stort buskage med förvildade körsbärsträd runt det stenröse som delvis täcker den forna gårdsplatsen. Prästen Olaus brukade inte jorden själv utan överlät gårdens skötsel till en arrendator (landbonde). Landbogården (Landbergs) ligger bara ett kort stycke därifrån.

1700-talet innebar en kraftig befolkningsökning. Omkring 1770 var befolkningen nära nog fördubblad jämfört med vid seklets början. Efter ett par stränga vintrar och efterföljande missväxt inträffade åren 1772 till 1774 en svår hungersnöd och sjukdomsepidemier bröt ut. År 1773 dog ungefär var tionde av Röjeråsens cirka 300 bybor. I Kristoffers Hans Erssons familj avled mannen, hustrun Karin och två av barnen i difteri under våren. Endast 8-årige sonen Anders överlevde.

Bystugan är byns samlingspunkt för midsommarfirande, Lucia, bröllop och fester av olika slag. Bystugan byggdes på initiativ av Vilken Vilkenson på 1930-talet men är om- och tillbyggd 1985. Majstången reses enligt gammal tradition på midsommardagen i Röjeråsen.

Text: Rolf Lindgren