Halgonberget

Trädristning. Foto: © Karin Kers


Skogen

Halgonberget, även kallat Haglingberget, är med sina 496 meter över havet ett av Rättviks kommuns högsta berg. Berggrunden är granit. Berget har två höjdpartier som är skilda åt av en djup dalgång med en myr i botten. Skogen på berget har tidigare varit mer talldominerad. Bränder har påverkat skogens sammansättning och struktur under årens lopp. På stubbar kan man finna spår efter minst tio bränder. Man kan förmoda att inom hela området uppträder den första generationen granskog efter det sista stora brandåret 1888 i Sverige.

Vattendrag, våtmarksområden och myrar ligger spridda nedan berget. I fuktigare och våtare partier skyddades skogen från elden. I dessa områden klarade sig träden bättre och områdena kom att innehålla gamla träd och alla stadier av förmultnad ved. Artrikedomen av svampar, lavar och mossor i sådana områden är mycket hög.


Skogen som finns kvar idag består huvudsakligen av 90-130-årig granskog med spår av kolvedshuggningar och dimensionsavverkningar. I våtmarksområden och i de svåråtkomligaste områdena, som branter, finns idag den största mängden död ved och den största artrikedomen av svampar, mossor och lavar. De äldsta träden som finns är över 300 år gamla och är lämnade tallöverståndare. På hällmark finns klenväxta 250-åriga tallar. Torrakorna på myrarna är rikligt beväxta med den hänsynskrävande och rödlistade laven varglav.

Kolvedshuggningar pågick från 1600-talet fram till 1800-talet då bruksverksamheten var som aktivast i bygden. Dimensionsavverkningar utfördes som mest i slutet på 1800-talet då de flesta grova tallarna höggs ned. Därefter har skogen varit föga påverkad av människan fram till 1991. Skogsgödsling har dock skett och 1991 avverkade STORA stora delar av Halgonbergets södersluttning.

Fäbodväsendets nyttjande av skogen

Utmarkerna, skogen under självhushållets tid, låg långt bortom byarnas husklungor och öppna, hävdade marker. Dessa vidsträckta skogslandskap användes då för en rad utmarksaktiviteter. Spåren av detta finns ännu kvar men man möter dem allt mer sällan i dagens produktionsskogar. Ristningar i träd och torrakor berättar för oss om fäbodväsendet som en gång nyttjade skogen för bete. Fodertäkt med slåtter på avlägsna starrmyrar, fräkenslåtter i sjöar, löv- och barrtäkt, "mosstäkt" det vill säga plockning av renlav förekom i äldre tid överallt ute på skogsmarkerna.

Fäbodsystemet med sommarens skogsbete uppkom en gång i tiden till följd av den begränsade tillgången på fodermarker runt byarna. Sommartid tog kullorna med sig kor, kvigor, får och getter och vandrade till skogs för att under sommarveckorna låta djuren äta upp sig på det närande betet på skogen. Här omvandlade kreaturen markväxtligheten till mjölk. Av mjölken framställde kullorna hållbar mat som smör, ost och messmör på fäboden. Den maten skulle även räcka över vintern.

Varje morgon efter morgonmjölkningen förde vallkullorna djuren ut på betesområdet. För att ransonera vallgångsområdet var det uppdelat i olika delar, lötor, ofta en för varje veckodag. Till varje löt hörde en eller flera vilställen, sovholar, där kreaturen vilade och idisslade mitt på dagen. För att markera hävden utförde vallkullorna inhuggningar i träd, hällar eller stenblock. De högg in texten med vallyxan, gässelyxan.

Sådana fäbodristningar eller vallkulleristningar finns företrädesvis längs vallningsvägar och på vilställen. Många har försvunnit under årens lopp när träden har avverkats eller rötats bort och hällarna har vuxit över med mossa. Ristningarna fanns i äldre tider över hela fäbodområdet men idag är det främst i Ore och delar av Rättviks socknar som de finns kvar i större antal. Här, väster om Halgonberget, finns ännu områden med en stor mängd ristningar bevarade till eftervärlden. Fäbodkullorna kom troligtvis från närliggande fäbodar som till exempel Bondbodarna, Persbodarna och Dansbodarna tillhörande Ore socken. I några ristningar kan man läsa namnet på vallkullans hemby, Sörboda.

Oftast bestod ristningen av initialer för namnet och datering. Ibland kan den innehålla ytterligare upplysningar om vallningssäsongens karaktär, "bra" när det gick bra och "lett" när den var dålig. De ristade träden och torrakorna står idag under Kulturmiljölagens skydd. De minner oss om en tid när skogens värde inte hade virket i fokus utan istället gav sitt ekonomiska utbyte i form av hö och bete, fiske, vilt och allehanda andra nyttigheter.

Den tidens nyttjande av utmarkerna kunde vara intensivt men det rubbade inte skogsekosystemet i sina grundvalar. För den biologiska mångfalden var hanteringen av utmarkerna under självhushållets dagar ofta en positiv faktor.



 

Denna sida uppdaterades 2012-01-17 av Yvonné Wennberg Öhrnell