Den fysiska planeringen syftar till att skapa tilltalande och ändamålsenliga fysiska miljöer samt främja goda sociala livsmiljöer, goda miljöförhållanden och en långsiktigt god hushållning med våra naturresurser.
Kommunalt planmonopol
Det är en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten. Det är kommunerna som antar planer och som har makten att bestämma om planläggning ska komma till stånd eller inte.
Lämplighetsprövning
Vid planläggning görs en prövning av marken eller vattnets lämplighet för ett visst ändamål. Allmänna intressen vägs mot varandra eller mot enskilda intressen. Exempel på allmänna intressen är kulturmiljövärden, naturvärden, rörligt friluftsliv, areella näringar, värdefulla ämnen och material, infrastruktur samt energiproduktion och distribution. Vid konflikter ska företräde ges till intressen som medför en god hushållning med naturresurser. Hänsyn ska också tas till miljö- och riskfaktorer som buller, luftföroreningar, markföroreningar, markradon, skred, ras- och översvämningsrisker med mera.
Planeringsnivåer
Varje kommun ska ha en översiktsplan som anger grunddragen i den framtida användningen av mark- och vatten. Av översiktsplanen ska förutsättningarna för om en verksamhet kan tänkas tillkomma och var detta får ske kunna utläsas. Ibland behövs mer detaljerade planeringsstudier som kan resultera i fördjupningar och tematiska tillägg till översiktsplanen. I dessa handlar det främst om att ange om och var i området en etablering får ske, men även förutsättningarna för hur etableringen får ske. Detsamma gäller planprogram, som kan upprättas i samband med detaljplanering.
På detaljerad nivå görs detaljplaner eller områdesbestämmelser som främst behandlar regler för hur en etablering ska utformas. I bygglovskedet avgörs sedan slutgiltig utformning och utförande.