Amtjärnsbrottet

Amtjärnsbrottet är ett nedlagt kalkstensbrott med en unik fossilrikedom från kambro- silurtiden.

Hur man hittar till Amtjärnsbrottet
Följ riksväg 70 genom Rättviks centrum mot Mora. Strax norr om Rättviks centrum tag till höger mot Kullsbergs Kalk och Dalhalla.

Efter cirka 4 km, vid Kullsbergs Kalk, följ skyltningen mot Amtjärnsbrottet. 

Amtjärnsbrottet är skyddat som naturreservat sedan år 2002.

§ Inom reservatet är det förbjudet att

• gräva, hacka med verktyg eller på annat sätt skada jordytan och bergsformationer,
• skada växande eller döda, stående eller ikullfallna träd och buskar,
• gräva upp örter, bortföra vedsvampar, mossor och lavar,
• framföra motordrivet fordon,
• elda

Med tiden hårdnade dessa till sedimentära bergarter som kalksten, sandsten och skiffer. I dessa förstenades de inlagrade organismerna till fossil. Större delen av Norden täcktes av dessa fossilrika bergarter. De har under den långa tid sedan dess eroderats bort, frånsett några få platser där de har haft något slags skydd mot de yttre krafterna. I Dalarna har några rester bevarats i den så kallade Siljansringen.

Siljansringen bildades för 360 miljoner år sedan då en meteorit slog ned och kastade omkull vad som fanns kvar av de sedimentära bergarterna. Ofta blev de stående vertikalt eller helt omkastade men de undgick att förstöras av vind, vatten och is genom att de låg oåtkomliga i den ringformiga sänka som bildades i de yttre delarna av kratern. Amtjärnsbrottet är en av de platser där de ordovicium-siluriska organismerna finns bevarade som fossil.

Norra delen av brottet har lämnats intakt och får utvecklas fritt i fortsättningen. Brottets ingång samt östra sida utgörs av lodrättstående lager av svart ler- och alunskiffer. I skiffrarna kan man se graptoliter och den lilla trilobiten Tretapsis.

Brottets södra del hålls öppen för att underlätta studier av kalkbrottets väggar. Den i väster lodrätt stående kalkstensväggen av revkalksten av typen Kullsbergskalksten. Går man nära väggen ser man att den innehåller en mycket stor mängd fossil i form av långsmala, rörliknande stjälkstycken av sjöliljor (crinoidéer).

Sjöliljor var djur och närmast släkt med sjöstjärnor. Sjöliljorna satt fast i botten med en lång stjälk och fick därigenom ett visst svängrum. De hade munnen uppåt omgiven av armar som fångade upp det ätbara nedfallet från havsytan. Förutom sjöliljor kan man här även se armfotingar (brachiopoder), kristalläpplen (cystoidéer) och mossdjur (bryozoer).

Utförligare bilder och beskrivningar finns att studera på

Rättviks Naturmuseum i Rättviks kulturhus.

Före sekelskiftet 1800/1900 bröt traktens bönder kalk i Amtjärnsberget. Kalken brändes i intilliggande kalkugnar. Bönderna sålde kalken och fick därmed en extrainkomst till jordbruket. Rester av ugnarna finns att beskåda öster om brottet. I bergets södra del bröt Nittsjö Tegelbruks- och Kalkkärlsfabrik kalk från 1800-talets mitt fram till början av 1900-talet. Kalken brändes i en tegelugn vid södra delens mynning och användes som tillsats i tegelbrukets produktion. Intill ugnen fanns även en rastkoja i tegel. Rester av såväl ugn som koja kan idag ses på platsen. Från brottet till Nittsjö löpte en smalspårig järnväg på vilken transporterna med kalk och lera drogs av hästar. År 1898 grundades Kullsbergs Kalkförädlings AB och år 1900 köpte bolaget Amtjärnsberget av traktens bönder.

I och med att Kullsbergsbolaget köpte Nittsjö Tegelbruks- och Stenkärlsfabriks anläggningar år 1915 fick man även tillgång till södra delen av berget.

Från 1929 till 1948 tömdes brottet på brytvärd råvara. Amtjärnsberget utgjorde en relativt liten kalkstensfyndighet med måtten 260 x 35 meter. Brytning förekom endast i marknivå och ingenting på djupet, eftersom en sänkning sannolikt skulle ha inneburit vattenintag i brottet från den intilliggande Amtjärnen. Kalklinsens höjd har uppskattats till 15 meter ovanför Amtjärns yta.

De första åren använde man sig av handborrningsmetoden vid sprängning men år 1936 införskaffade företaget en dieseldriven mobil kompressor. Kompressorn förvarades i den byggnad vars ruin finns kvar vid ingången till brottet. Kalken transporterades på den smalspåriga järnvägen som löpte från Kullsbergs Kalkbruk via Nittsjö till Siljans strand.

Utförligare beskrivningar om kalkbrukets historia finns att studera vid Skålbergets naturminne samt vid Dalhalla.